Jag tänkte ta och skriva en mer sammanhängande berättelse om dagen då Iris föddes, då jag känner i efterhand att det jag skrev på BB var kort och osammanhängande, även en del av berättelsen som fall mellan stolarna.

 Vi börjar från start!

 Iris är ju född fredagen den 31 oktober kl 18.01 men min berättelse börjar redan dagarna innan.

 På onsdags natten, samma vecka, alltså den 29 oktober hade jag värkar, som steg och blev intensiva, dom höll igång från midnatt till någon gång runt 02.30/03.00 för att sedan försvinna helt under natten och börja med svaga svaga förvärkar igen på torsdags morgonen.
Sedan hände det grejer igen, men inga värkar denna gång, utan på morgonen gick min slempropp till viss del, var en segt flytningsliknande gör på pappret och även en liten liten skvätt i toan och senare på dagen så lossnade den ”stora” slemproppen, jag verkligen såg den hänga mellan benen på mig, jag torkade och torkade, men den ville verkligen inte lossna, så tillslut så fick jag tag i den och dra den loss, men ändå satt det kvar, så varje gång ja gick på toan den dagen så lossnade det lite av resterna och tillslut så var den borta helt.
Kändes skönt att det hände något, både värkar och slemproppen kanske var orsakat av att min barnmorska gjorde en lätt hinnsvepning på mig på onsdagen.

Men i vart fall så var Patrik pappaledig på torsdagen då jag inte hade sovit och inte orkade ta hand om Märta då, så han var hemma.
Vi spenderade dagen tillsammans, tog en promenad på dryga 2km som vi hade gjort varje dag hela veckan.
Vi åkte och handlade lite grejer till hans arbete, skumpade runt i bilen på dåliga vägar, för att kanske få igång värkarbetet igen.
Men inte till någon nytta.
Så blev det kväll och jag tog en varm dusch och njöt av att vara gravid och gick sedan och la mig tidigt, för jag var extremt trött, la mig redan vid 20. tiden.

Vaknade mitt i natten runt 03 på fredagsmorgonen och reflekterade lite snabbt över att jag inte känt några rörelser alls, varken på torsdagen eller under natten, vilken jag brukade göra när jag varit uppe på toan på natten, då bebisen alltid vaknade till då, men inte denna gång.
Vid 5 vaknade jag och Patrik för dagen och jag berättade för honom att jag inte känt av några rörelser direkt under natten eller gårdagen. Han vill att jag ringer förlossningen direkt och berättar för dom. Men eftersom det är vardag, så väljer jag att ringa min egna barnmorska Iris.
Men hon öppnar ju inte förs vid kl 08.00. Så vi bestämde att jag ringer henne senare.
Men medans vi låg där i sängen kom det en knuff från bebisen och vi slappnade av en aning.
Men när kl var 07:00 var det den ända knuffen som hade kommit, vilket inte var normalt för vår bebis i magen, trotts att Märta hade knådat och klättrat på magen, så kom det inga rörelser från den, vilket det alltid har gjort tidigare.
Så jag bestämde mig för att ringa henne redan då, för att förhoppningsvis bli uppringd tidigt. Talade in på hennes svarare och sa att jag inte hade känt några direkta fosterrörelser och att min slempropp hade gått dagen innan, bad henne ringa upp mig för att boka in en tid för ytterligare en hinnsvepning.
Inget mer med det, ingen direkt oro från min sida över det hela, utan jag ville bara få ut ungen nu.
Så vi ringde till svärföräldrarna mina (Patriks föräldrar med andra ord) och undrade ifall dom ville ta en morgonpromenad med oss, kl var nu 07:30, dom var nämligen lediga denna fredag, för att ha ”Märta beredskap” ifall något skulle hända.
Så vi tog oss en promenad och när vi precis kommit till dom så ringer Iris och ber mig ringa förlossningen istället, för hon inget kan göra åt läget, då hon var orolig över att rörelserna avtagit. Visst så kunde hon göra en svepning till på mig, men hon hade ändå skickat in mig på en extra koll av bebisen.
Så hon bad mig ringa förlossningen och det gjorde vi när vi hade kommit hem från vår promenad. Kl 08:45 ringde vi förlossningen och fick besked om att vi skulle åka in till obstetriska mottagningen på näl för en koll.

Vi åkte efter vi hade ätit lite och sedan var vi där, fick sitta och vänta en bra stund för att komma in, eftersom vi inte hade en bokad tid, utan dom tog oss när möjlighet fanns.
Blev uppkopplad på CTG-undersökning (där dom mäter bebisen hjärtljud via en dosa som sätts fast på magen). Jag fick en knapp i handen som jag skulle trycka på varje gång jag kände en spark och jag skulle sitta still och uppkopplad med denna minst i 30min.
Det blev 40 minuter och klockan var 10:50 när vi klara med den undersökningen.
Under denna tid jag var uppkopplad kände jag av två rörelser, trotts att hjärtljudet gick högt väldigt ofta, till drygt 160/170 och då brukar det betyda att barnet rör sig, men kände inga rörelser vid dessa tillfällen. Detta tyckte barnmorskan var lite konstigt, så hon satte upp mig på kölistan till en läkare för en undersökningen med ultraljud.
Jag fortfarande väldigt lugn då jag visste att barnet levde, jag förklarade att jag kanske inte känner något för att barnet ligger åt ett annat håll och sparkar än mot min mage.

När jag väl kom in till läkaren och fick lägga mig på britsen för ett ultraljud, så såg vi bebisen och allt såg bra ut enligt läkarens reationer när hon kollade på bilderna och när hon mätte. Men när hon kom till navelsträngen för att mäta dess flöde, så såg jag på henne att det var något som inte stämde med den.
Hon tog flera bilder och mätte och räknade flera gånger, man såg på henne att hon var lite orolig över det hon hade fått fram.
Jag reflekterade inte mer över det. Utan det kunde lika gärna vara något dåligt som något väldigt positivt för så långt gångna mammor/omföderskor.
Var ju ändå nu bf+1.
Efter undersökningen med Ultraljud, så fick jag sätta mig i gynstolen och hon kollade hur livmodersöppningen såg ut.
Hon konstaterade samma sak som Iris gjorde när jag var hos henne och gjorde hinnsvepningen på onsdagen: att jag var öppen 3 centemer och att huvudet låg väldigt långt ner,samt att jag hade mjuka väggar runt om öppningen.
Vi gick gå ut och sätta oss i väntrummet igen undertiden läkaren kollade på resultatet av ultraljudet.

Efter 15 minuter fick vi komma in igen till henne och hon sa att bebisen såg bra ut, att den verkar vara normalstol, runt 3000-3500g och att den verkade må bra.
Men när det gäller flödet i navelsträngen så fick hon lite olika resultatet av den, några av bilderna var det bra flöde i och på andra var det sämre, vilket inte är helt okej.
Och eftersom jag är/var såpass mogen som jag var, så trodde hon att förlossningen skulle dra igång under kvällen eller ev på lördagsmorgonen.
Efter att läst vad Dr Jaroslava hade skrivit i sina anteckningar från vårt möte någon månad tidigare, (att förlossningen skulle vara under bevakning och att jag ska få komma in vid minsta värk för att förhindra en bristning i samma grad som tidigare), så ville hon ändå föreslå en igångsättning med hjälp av att sticka hål på blåsan och ev ge dropp för att sätta igång värkarbetet.
Jag gick med på detta, då jag verkligen ville gå ut bebisen nu.

Så kl 13.00 skulle vi vara uppe på förlossningen för att få detta gjort.

Vi gick ner till restaurangen och tog oss en sallad och pratade lite om det kommande.
Jag var lite tvär och besviken på att inte få föda ”normalt” och inte få känna hur förlossningen startar av sig själv. Men jag var ändå glad över att dom skulle göra detta.
SÅ på drygt 45 minuter, han jag ringa våra föräldrar och berätta läget för dom, äta lunch och landa i tanken.
Dom önskade oss lycka till och sedan var vi uppe på förlossningen.

Väl på förlossningen fick vi ett rum (nr4) och där fick vi sitta och vänta. En BM-student (som skrev in mig på barnmorskemottagningen) tog emot oss och gav mig ett id-band och förklarade att hon och hennes handledare skulle komma in sedan och göra hål på hinnan.

 VI väntade och väntade, när kl var 14, så kom dom in och sa att dom slutar för dagen och att kvällen tar över och kommer in om en liten stund och gör hål på hinnan och sätter igång mig.
VI väntade och väntade lite till.
Kl 14:20 kom kvällspersonalen in och presenterade sig och kl 14:40 så gjorde barnmorskan Marie hål på hinnan och vattnet gick, det såg fint ut och var klart och doftfritt, precis som det ska vara.

Kl 16:00 kom hon in igen och kollade hur mycket öppen jag var, vilket då var runt 4-5cm, så hon bestämde sig att jag inte behövde något dropp, utan vi lät kroppen sköte det själv, då jag hade öppnat mig så mycket redan.
Hon satte en elektrod på barnets huvud, så mätte hjärtljudet, och satte även en värkmätare på magen på mig för att hålla koll på hur det såg ut, så kopplade hon upp det via en trådlös modul, så jag kunde röra mig fritt, vilket var skönt.
Hon och undersköterskan Lena började plocka fram saker inför förlossningen för att vara förbereda då dom läst på om förra förlossningen och att det gick så fort som det gjorde och som det även verkar göra med denna.

Patrik gick ner och köpte sig en macka i kiosken vid 16:15/20 och var tillbaka vid 16:30, denna tiden kändes som en ren evighet. Han kom verkligen inte tillbaka, ska jag behöva ligga här själv och föda, har han fegat ur och inte vill vara med längre, ja, det var minna tankar i det läget, då värkarna kom tätare och tätare och gjorde ondare och ondare. Men som tur jag har, eller vad man ska säga, en självklarthet för pappan i vår fråga, så kom han och deltog under förlossningen.

När kl var 16:45 så kom maten in och jag hade börjat få ont på riktigt nu.
Jag bad henne lite halvspydigt att försvinna och att jag inte ville ha någon mat, men hon tyckte att jag kunde äta lite, så en potatis och lite korvgryta fick jag in, åt ½ potatis och sedan kom riktiga värkar och jag fick larma på barnmorskan.

Hon undersökte mig och kände att jag var öppen drygt 7-8cm och hade bara 2cm kvar att öppna mig innan vi kunde föda barn på riktigt.
Undersköterskan kom in och undrade hur det gick eftersom BM inte kom ut.
Dom gav mig lustgas på en ½ enhet (vilket jag inte vet hur mycket det är, men antagligen inte alls mycket).
Jag fick andas exakt hur mycket eller lite jag ville i den och jag skulle andas innan värken kom, som jag la i barnmorskan mun själv. Hon skrattade lite och sa att det är tur du vet vad som gäller och hur det funkar.
Hon satt hos mig och klappade mig på handen och förklarade en gång till hur förlossningen skulle göras för att förhindra en bristning på bästa sätt.
Hon pratade lugnande med mig och om alldagliga saker, som om hösten, hennes yrke och om vår dotter vi hade hemma. Hon gjorde mig trygg och bekväm i hennes närvaro.

Jag log och njöt av min underbara barnmorska och även av undersköterskan.

Dom tvingade mig ur sängen för att gå på toan och kissa och även försöka baja.
Patrik fick följa med mig in på toan, då jag fick värkar med täta mellanrum.
Jag orkade inte riktigt vara med vid dessa tillfällen och särskilt inte utan den underbara gasen ;)
Så första gången jag bajsar med en sambo som ler mot mig och håller mig i handen och ber mig härda ut värkarna.
EN sådan underbar pojkvän jag har, som inte bryr sig om den vidriga situationen han står i.
Han ställde sig först i dörröppningen och kollade mot mig, men ändå gav mig privattid, jag bad han då komma in och hålla i mig, för en värk var påväg och detta gjorde han och jag gnydde om att han inte fick lämna mig och att jag behövde honom hos mig, oavsett hur vidrigt det än var att vara med mig när jag bajsade.

Barnmorskan skrattade lite ute i hallen och förklarade för mig hur jäkla tapper jag är, att jag inte har klagat en ända gång och att jag faktiskt kan prata, föra att normalt samtal och skämta i denna stund, att det var imponerande.

Väl tillbaka i sängen kände hon igen på mig konstaterad att jag nu var fullt öppen, hon höll kvar sina fingrar i mig, för att vid nästa värk trycka lite på väggarna runt öppningen av livmodern, för att jag skulle få krysta vid nästa värk istället för att bara genomlida dom.

Hon förklarade även för mig att jag måste lyssna på henne genom hela förlossningen, göra som hon säger och inte krysta när jag inte ska och att jag ska vara lugn.
Vi hade pratat om det hela tidigare under eftermiddagen, att hon skulle hålla emot så fort huvudet tittade ut, för att minska risken för en bristning, hon hade även sagt till mig att jag inte får krysta för fort eller för hårt när värkarna kommer, utan hon ville att kroppen skulle sköta det själv i vissa stunder.

Så vi hade ett bra samspel genom hela förlossningen.

När jag väl fick börja krysta var klockan en stund över 17. och det kändes så jävla skönt, när dom plockade bort bindan och nättrosan och fällde upp armstöden som man kan ta i med och la upp mina fötter/ben i rätt läge.

Jag var så trygg och nöjd över det hela.

Värkarna satte igång jag fick börja krysta, ÄNTLIGEN!!!

Jag andades lite lustgas när jag inte kunde krysta, utan bara hade en ”fjantig” värk och tog i när jag fick ta i, Patrik följde med med kudden bakom mitt huvud och höll mig i handen och blev sönderklämd till viss del.

När huvudet hade börjat titta ut, så säger Marie att jag fick känna om jag ville och ne, det vill jag verkligen inte göra svarar jag, men så går det en värk till att jag vill känna på mitt barn, det var varmt, blött och hårigt, en äcklig med härlig känsla.
Jag ler och får tårar i ögonen.

Jag får en kanon värk till och krystar på, sedan säger Marie till mig att nu får jag inte krysta mer, utan nu håller hon bara emot huvudet och låter min kropp hämta sig och första vad som händer.
Jag andas lustgas genom värkarna och andas bara och låter det göra sjukt ont när hon håller emot huvudet på barnet.

Sedan får jag krysta igen och nu försiktigt, jag kastar undan lustgasen helt och hållet nu, för nu vill jag vara med.
Jag får order om att inte göra något, utan bara andas igen, jag får veta att barnet snart är ute, att jag ska andas och ta det lugnt, jag andas och får beröm för jag är avslappnad och låter kroppen göra sitt.

När kl är 18:01 kom vår dotter ut.

Jag får upp henne på magen efter att Lena har lindat in henne i handduk och varmt täcke.
Hon når inte hela vägen upp till bröstet på mig, då navelsträngen är väldigt kort, så hon ligger där halvvägs upp och jag och Patrik njuter av vår tös.

Jag minns att jag frågade vad det blev, så fort hon kom ut, men Barnmorskan svarar att hon inte hunnit titta utan ber mig göra det, ser att det är en tjej och jag brister ut i ett glädje skratt och ler mot Patrik och får en kyss som svar.

Nu är hon ute och även moderkakan, allt såg bra ut med den och Marie börjar kolla hur det ser ut i mitt underliv, hon ser att jag har fått en bristning trotts att vi tog det så försiktigt och varsamt och att jag andades igenom mer än halva krysstningsarbetet.

Hon ringde på läkaren för att se hur det såg ut, hon var riktigt ledsen och uppgiven att jag hade gått sönder, jag tröstar henne med att hon gjorde ett kanon jobb och att jag var super nöjd med hennes insats och hennes jobb som barnmorska och att hon inte kunde göra något annorlunda för att göra mig mer nöjd.

Läkaren kommer in, en utlänsk ST-läkare, som jobbat i många år, han ser en bristning ner till ändtarmen men är ej helt säker, så han ringer sin överläkare som kommer in i rummet även han, en indiskt kort man, som är speciallist på förlossningsoperationer.
Han ser att det bara gått till ändtarmen och ber barnmorskan lägga lokalbedövning för att dom ska kunna sy, så jag får några sprutor och dom börjar sy, ST-läkaren syr och överläkaren övervakar och ber han göra på annat sätt än så han gör det, för att det ska bli bäst för mig.

Dom syr och jag säger att nu känns det, nu gör det lite ont. Läkare frågar ifall dom ska sätta en till spruta bedövning till sin kollega, men jag svarar han innan läkaren hinner, att det spelar ingen roll, sy klart det bara, så är jag nöjd. Dom skrattar och säger att jag är gjord för att föda barn med min smärttröskel. Som inte egentligen finns.

Jag blir hel igen och överläkaren skämtar och säger att då syns vi om 1 år igen, då han visste att vi hade en dotter hemma på 1år och tyckte om man fixar en förlossningen så bra som jag gör utan smärtlindring, så ska man föda så många barn som möjligt typ.
Barnmorskan blev glad när hon hörde att hon klarade ändtarmens muskler och att jag var nöjd med hennes insatts.
Hon fick en fråga av överläkaren varför hon inte klippte mig, men hon svarade kaxigt (vilket jag gillade) att det gjordes sist gång och se hur det gick då.
Haa. Det tyckte jag om hos henne, hon hade skinn på näsan och kunde sitt jobb extremt bra =)

Där fick vi ligga och njuta av vår bebis, kl 20:00 fick vi in lite mackor, dryck och flagga för att fira Iris ankomst. =)

Redan på förlossningen var hon en Iris, så fort hon kom ut, så fick hon sitt namn.

Kl 21:00 så skulle jag kissa, efter druckit drygt 2 liter vätska och kissat fick jag gjort när kl var 21:30 och när klockan var 21:45 fick vi väntat på BB personalen som körde in mig till avdelningen, där jag fick ligga på grön sida och fick rum 15 för vår vistelse.
Patrik stannade kvar tills klockan var 23.30 och åkte hem för att få sova och komma tillbaka dagen efter.

Första natten sov jag inte mycket, utan då njöt jag av bebisen till fullo.

Jag bestämde mig redan på bb om att inte amma henne, då jag inte kommer fixa det på hemma plan och det var ett bra val jag gjorde, känner jag nu några veckor efter, då jag knappt har tid ibland att ge henne flaskan, då hon knappt vill suga ibland, vilket hon inte ville göra på bröstet för den sakens skull heller.

Så jag njöt av min förlossningen, jag njöt av varje värk, jag njöt av varje samtal jag hade.
Jag var verkligen med denna förlossningen, jag hann förstå vad som hände, jag var med.

Iris är född fredagen den 31 oktober kl 18:01 och vägde då 3804g och var 50cm lång.